Education of Eira: 09/05/05

Litteraturseminarium 1

Människan i ett hållbart samhälle

Artiklar av:

Uddenberg, Nils ”Efter Darwin och Marsh”, Biologi och livsåskådning, Jeffner A., Uddenberg N., Natur och Kultur, 1994

Fagerström, Torbjörn ”Har naturen någon moral?”, Biologi och livsåskådning, Jeffner A., Uddenberg N., Natur och Kultur, 1994

Sörlin, Sverker ”Västerlandet har gått varvet runt”, Stigfinnare till en hållbar utveckling, SNF Årsbok, 1995

Pascalidou, Alexandra ”Det blågula gröna”, Naturen - i själ och hjärta, SNF Årsbok, 2003

Uppgift – läs artiklarna och svara på följande frågor:

A. Välj ut minst fem passager eller avsnitt i texterna du läst som du tycker är särskilt intressanta att tänka mer kring. Skriv ner dina tankar och reflektioner.
B. Besvara också följande frågor.
1. Kan naturen vara ett föredöme för hur vi ska leva? Vad skriver författarna – vad tycker du?
2. Vad kan Alexandra Pascalidous artikel tillföra undervisningen i dagens mångkulturella skola?
3. Vad tycker du är huvudbudskapet med respektive artikel?

Svar på uppgifterna

A. Uddenberg (sid.36): ”Den moderna biologins verklighetsuppfattning har förändrat den västerländska människans uppfattning av sin existentiella situation i grunden. I stället för att vara Skapelsens krona och Guds avbild har hon blivit ett djur bland alla andra.” Detta citat sammanfattar innehållet i texten på ett bra sätt och är även en bra sammanfattning av hur det västerländska samhället förhåller sig till sig självt, på gott och ont. Jag anser förvisso att människan inte är en högre stående varelse men jag tror att det är lätt att glömma bort att denna uppfattning inte delas av alla och att man med att försöka förklara miljöhänsyn och hållbar samhällsutveckling med denna utgångspunkt snara kan stjälpa än hjälpa i kontakt med exempelvis länder där religionen har en mycket central roll i samhällslivet.

Fagerström (sid42): ”Man kan väl helt enkelt konstatera att, såvitt vi kan bedöma, finns det inget naturvetenskapligt stöd för tanken att naturen skulle vara särskilt vist ordnad, eller för att dess funktioner skulle vara ägnade att uppnå något syfte. Ej heller finns det något stöd för att naturen skulle vara särkilt ovist ordnad; den bara är. Kemister och fysiker ställer sig knappast frågan om huruvida de kemiska och fysikaliska naturlagarna är visa eller ovisa – de konstaterar bara att vi har att rätte och packe oss efter dem, vare sig de hjälper eller stjälper oss. Jag tror att vi bör ha samma attityd till biologins lagar.” Denna ståndpunkt är inte ovanlig, men ändå högst intressant. Varför verkar människan hela tiden ha ett behov av att tillskriva allt ett högre syfte, istället för att saker och ting bara kan få vara som de är? Är det så att allt som gäller organiska ting måste ha en inneboende mening, medan det oorganiska inte behöver tillskrivas några andra egenskaper än de rent vetenskapliga? Kan man inte se även det organiska som en verkan av kemi och fysik? Alla består vi ju av atomer och kemiska reaktioner. Och alla styrs vi ju av fysikens lagar. Som sagt – det är knappast någon som frågar sig om det är rätt eller fel av en syreatom att binda till sig två väteatomer, men vi kan nog alla uppskatta resultatet av denna kemiska reaktion.

”Naturen är varken moralisk eller omoralisk; den är amoralisk” Här ger författaren svar på sin egen fråga och genom att formulera svaret på detta vis antyder han även att moral är ett mänskligt påfund och inte en naturlag. Om människan själv har skapat moral för att förklara och försvara sina handlingar både inför sig själv och inför andra i ett försök att skapa en mall efter vilken man vill forma sitt samhälle till gagn för den stora massan – kan det då inte helt enkelt vara så att själva frågan är irrelevant eftersom ”moral” i sig inte finns annat än som en mänsklig efterkonstruktion. Det som var ”rätt” förr behöver ju inte vara ”rätt” nu, och om vi utgår ifrån att ”naturen” som företeelse inte har något medvetande så kan den ju heller inte fatta beslut efter vad som är rätt eller fel – därmed kan den ju heller inte inta någon ställning till vad som av människor anses vara moraliskt.

(Sid.48): ”Ett tredje skäl till miljöengagemang kan vara ett slags försiktighetsprincip, grundad på insikten att all naturvetenskaplig kunskap är provisorisk.” Jag valde det här stycket för att det illustrerar en av mina egna grundtankar om att det som är sanning idag inte nödvändigtvis är sanning imorgon. Under medeltiden trodde de flesta fortfarande att jorden var platt, i början av seklet var det en självklarhet för de flesta att kvinnor inte var lika intellektuellt utrustade som männen och därför såg det som löjeväckande att kvinnor skulle ha rösträtt och nu anser många att de har svaret på hur funktionerna i naturen hänger samman och påverkar varandra. Vad är det som säger att det inte kommer vara helt förkastat av vetenskapen om hundra år? Det kanske är bättre att vara försiktig, testa alla teorier ur olika vinklar innan man implementerar dem och erkänna att vi inte vet allt. Samtidigt är det viktigt att man inte låter försiktigheten stå i vägen för utvecklingen. En svår – men viktig – balansgång.

Sörlin (sid. 123) ”Skönheten, magin, det vilda trädde i bakgrunden. I varuproduktionens samhälle blev naturen själv en vara bland andra. Därför: den som idag vill skydda ett stycke natur kan få rådet att löpa den. Ty över alla andra rättigheter står nu den som var ett villkor för att produktionsapparaten skulle fungera friktionsfritt och tillväxt alstras: äganderätten.” Mycket intressant eftersom redan när jag gick i grundskolan samlade klassen in pengar för att ”köpa regnskog” eller ”plantera träd i Afrika”. Även om dessa slantar säkerligen gick till ett gott ändamål (och förhoppningsvis det de var avsedda för) var ju ändå signalen till barnen tydlig – det kostar att bevara/hjälpa naturen. Även idag är det populärt att samla in pengar till liknande ändamål, och även om allt sker med de bästa intentioner är det ändå en signal till barnen om att naturen är något man kan köpa och som enbart angår några få i motsats till något som angår alla och tillhör alla. Jag tror att detta sätt att se på saker är det som västvärlden ”exporterar” till andra länder och som på redan nu skapat en rad problem med överexploatering av vissa regioner.

(Sid. 124): ”Den [tillväxten] anses nödvändig för att klara sociala målsättningar som sysselsättning och hög levnadsnivå, möjligen också för att ekonomin inte ska råka i svår kris. Men det dröjde märkligt länge innan tillväxtidén fick denna roll” Det är bara förunderligt hur mänskligheten kan ignorera det uppenbara och inte se kritiskt på sin situation eller sitt beteende förrän allt dras till sin spets – och kanske inte ens då.

(Sid. 131): ”Om utvecklingen i i-länderna inte varit, och ännu inte är, ekologiskt hållbar, varför kommer fortfarande de dominerande idéerna om utveckling därifrån?” Jag har själv ställt frågan många gånger och det enda svar jag hittills kommit fram till är att eftersom i-världen alltid ansett sig överlägsen andra delar av världen och inte verkar ha förstått att utveckling och tillväxt kan – och med största sannolikhet måste – ske på olika sätt i olika regioner eftersom förutsättningarna är olika, och att det inte finns en universallösning på alla frågor.

Pascalidou (sid. 143): ”Fuktiga höstdagar brukade de ge sig ut och plocka slemmiga sniglar, svidande brännässlor och maskrosblad som de kokade gudomliga soppor på.” En härlig beskrivning av ett förhållningssätt till naturen som vi i vår ”svenskhet” kan lära oss något av. Vi bor i ett land som erbjuder fantastiska möjligheter till mat bara runt husknuten – även i en betongförort som Rinkeby – men förstår inte att uppskatta det. Att svenskar har ett speciellt förhållande till naturen är nog de flesta överens om, men en skogspromenad kanske inte är det enda sättet att uppskatta vad naturen har att ge.

(Sid. 144): ”En mulen marsmorgon, när snön smält bort men den sista kylan hängde kvar i trädgrenarna, fick vår biologilärare för sig att vi skulle lära oss respektera den svenska naturen.” Jag känner igen konceptet med hurtiga lärare som försöker pådyvla eleverna sina egna intressen – på gott och ont. Jag har alltid älskat att vistas ute i naturen, men avskydde de obligatoriska städdagarna. De som skräpar ner borde väl ändå städa själva? Att gå ut med klassen i kylan för att vårstäda andras skräp kanske inte är det bästa sättet att försöka förklara varför naturen är så viktig för oss svenskar och varför den även är viktig ur ett globalt perspektiv. Då kanske det är lämpligare att gå på utflykt i sol och värme, eller ta med sig klassen på pulkaåkning en vacker vinterdag.

B.
1. Ingen av författarna verkar egentligen anse att naturen kan ses som ett föredöme, utan snarare vara noggranna med att påpeka faran i att se ”naturen” som något föredöme för hur människor ska leva. (Undantag Pascalidou A. som inte berör ämnet ur den synvinkeln. De tre första författarna verkar eniga om att evolutionen är oundviklig, men har sinsemellan olika syn på vilket värde man ska/bör lägga i ordet ”evolution”. Dock verkar de ense om att människan gärna glömmer eller bortser från sin roll i ekosystemet. Ur det perspektivet anser jag att vi kanske kan ha något att lära av naturen, nämligen att man inte behöver krångla till saker så mycket. Ibland kan saker ”bara vara”. Jag tycker nog att man kan använda sig av naturen både som ett föredöme och som ett varnande exempel. Föredöme på så sätt att allt, helt naturligt, har sin tid och plats. Det som inte längre ”behövs” kommer helt enkelt försvinna ur systemet. Som ett varnande exempel kan ses den effekt som uppstår när en eller ett fåtal arter överetablerar sig i ett område. Det kan inte enbart uppstå en skadeverkan på området, utan även på de arter som lever i området. Man kan även se det så att om en art har en mycket stark etablering i ett område och ett naturfenomen (som t ex en gräsbrand/orkan/ jordskred/flodvåg el dyl) uppstår som påverkar området negativt drabbas även ett mycket större antal individer än vad som annars skulle ske. Oavsett om man vill se naturen som ett föredöme eller inte kan man kanske åtminstone dra lärdom av vad som sker med andra djurarter i olika situationer. Till exempel kan överexploatering av en djurart eller naturtyp få allvarliga konsekvenser, men samtidigt har naturen en förmåga att på lång sikt läka sig själv om den bara blir lämnad ifred.

2. Absolut! Framför allt kan artikeln kanske öppna ögonen hos några av de pedagoger som inte verkar ha förstått att kärleken till naturen inte är något medfött hos alla, utan i vissa fall något man lär sig med tiden (och i andra fall något man aldrig lär sig oavsett vilken nationalitet eller etnicitet man tillhör). Jag har själv arbetat mycket med barn och miljö inom förskolan – både i en invandrartät Stockholmsförort och i ett ”helsvenskt” villaområde – och att förklara en, för de flesta vuxna självklar, sak som varför man inte ska slänga skräp i naturen kan vara svårt. Ett grepp vi använde oss av var att t ex spika upp olika typer av skräp på en planka och gräva ner den på ett ställe i skogen man sedan skulle återvända till för att se vad som hände med skräpet. Exempel på skräp som användes var äppelskrutt, metallkapsyler, plast, papper, m.m. Ett annat sätt som kan var bra för att illustrera konceptet med ekosystem och kretslopp är att anlägga ett ”miniekosystem” i ett akvarium tillsammans med barnen så de får vara delaktiga i att få det att fungera och samtidigt få en möjlighet att på ett konkret sätt se och förstå de underliggande principerna som styr i naturen.

3. Huvudbudskapet med den första artikeln är enligt mig att det har hänt en hel del sedan Darwin och Marsh först presenterade sina teorier om evolution, biologi, ekologi och teologi. Då var den allmänrådande världsbilden den att naturens lagar återspeglade Guds omsorg för sin skapelse (sid.29). Senare vände långsamt samhällets uppfattning om människan som den högst stående varelsen och i dagens västerländska samhälle är det snarare det naturvetenskapliga än det teologiska förhållningssättet som är allmänrådande.

Huvudbudskapet i den andra artikeln handlar väl snarast om att begreppet ”ekologi” enligt författaren har blivit så populärt att använda i alla möjliga sammanhang att ingen egentligen verkar veta vad det egentligen innebär. Författaren försöker klargöra sin ståndpunkt kring vad ekologi är och presenterar sina åsikter ur ett naturvetenskapligt samt ett humanistiskt perspektiv bl a genom att försöka besvara frågan på om naturen i sig själv har någon moral så som människor ser på moral.

I den tredje artikeln kan man säga att författarens huvudbudskap var att samhället har gått i en cirkel vad gäller vilket sätt det utvecklas på. Från en tanke om att man ska hushålla med naturens resurser – via en separering av samhällsutveckling och natur – och tillbaka till tanken om hushållning. Vi har, för att anknyta till författarens egna ord, under de senaste trehundra åren inte gått så mycket rakt fram som ”varvet runt”.

Den fjärde artikeln har på ett tillspetsat sätt försökt klargöra problematiken som kan uppstå när olika kulturer och synsätt på naturen möts, och kanske väcka några tankar hos läsaren om hur man kanske skulle kunna förklara relationen till naturen som åtminstone de flesta ”svenskfödda svenskar” verkar dela.

Education of Eira

2005-09-05

Om mig

Projektarbeten

Länkar

Previous Posts

Archives